Ibland styr jag inte över mitt läsande. Yrket kräver läsning av vissa böcker och då kan det slumpa sej så att jag jag lyssnar på en vampyrbok och läser en annan. Och en annan är sannerligen ordet. För gapet mellan Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist - som jag lyssnar på - och Om jag kunde drömma av Stephanie Meyer kunde inte varit större. Om den ena är sval läppglans och lätt förnumstig i tonen är den andra rå, solkig och obarmhärtigt sorglig. Jag antar att jag inte behöver förklara vilken bok som är vilken. Att lyssna på Låt den rätte... är stundtals plågsamt. Jag tror inte J A Lindqvist glömt ta med en enda kroppsvätska i boken. Lägg därtill ensamheten, utsattheten och de vuxnas oförmåga och det är näst intill outhärdligt. Det är en prövning som sätter sej i magtrakten och påverkar mej timmar efteråt. Författaruppläsning kan vara en träig upplevelse men så är det inte här. Pauseringarna och dialekten sitter, dialogerna kantrar aldrig. Meyers vampyr måste vara en ung kvinnas ultimata dröm. Edward är en gentleman långt ut i de kalla fingerspetsarna; omtänksam, ansvarsfull, beskyddande och därtill gudalikt vacker. Det blir en aning tjatigt för Isabella tröttnar aldrig på att förklara hur vacker Edward är och hur betagen hon blir av honom. Men denna förälskelse är helt kysk trots all omnämnd åtrå. Om den ena boken är yta och den andra borrar sej ner i inälvorna kan ju vem som helst gissa vilken bok jag kommer att glömma om ett tag. Meyers böcker går hem inte bara hos fjortonåriga flickor utan också hos unga kvinnor. Edward - den perfekte pojkvännen? I jämförelse är den androgyne Eli i Låt den rätte.. som från en annan planet eller ska jag säja underjord?Titeln Låt den rätte komma in, syftar på att en vampyr måste bli inbjuden för att komma in. Det är också titeln på den brittiske sångaren Morrisseys låt Let the Right One Slip In.
Bild: Vampyren av Edvard Munch 1893
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar