Kino i bilen

I bilen i mörkret med vindrutetorkarnas pulsslag får jag in filmprogrammet Kino på radion. Märker att jag sänker hastigheten för att kunna lyssna ordentligt. Hör när den amerikanske manusgurun Robert McKee skrattar - är det överlägset eller överseende? - när reportern säjer att Dancer in the dark är hennes favoritfilm. "Herregud tycker du om den?" stånkar han. En films karaktärer bygger på vissa grundläggande byggstenar för att skapa dynamik och igenkännande menar han. Filmer som går utanför denna fåra verkar inte ha legitimitet av det märkliga skrattet att döma. McKee är mycket stor i amerikansk film och har skrivit många böcker, en känd är Story.
Ett annorlunda sätt att sätta roller beskriver den iranske filmregissören Amir Naderi, numera bosatt i USA, ”När det var dags så skickade jag ut känslomässiga signaler för att hitta rätt skådespelare till filmen Vegas". Vad dessa signaler innebar vet jag inte men som av en händelse dök de upp den ena efter den andra. Filmen som jag blev mycket nyfiken på är inspelad Las Vegas och handlar om människorna som bor i utkanten av drömmarnas stad. De som inte kommit vidare, som är fast i spelmissbruk som inte kunnat förverkliga den amerikanska drömmen. Bilfärden är snart slut och för att inte missa avsnittet om Klaus Kinski får jag krypa sista biten. Ett märkligt och tätt förhållande verkar de ha haft den självförbrännande Kinski och Herzog. När jag kliver ur bilen tittar månen fram och jag minns inte riktigt hur jag kört den sista biten.

Mannen på fotot är Amir Naderi