Dramaturgi inte bara på teatern

En film består av olika scener. Det optimala är att varje scen beskriver en kurva - en dramakurva. Om det handlar om en film som har ett vem-vinner-tema finns det dramaturgiska element som bör infogas för att inte svika det dolda kontrakt man gör med åskådaren. I Sundstedts bok: Att skriva för film ritar han upp den här kurvan i form av en val. Kurvan beskriver: presentation av ett uppkommet problem som antagonisten blir involverad i, strul på vägen till Point-of-no-return där sanningen uppenbaras. Inga lögner eller dimridåer hjälper längre. Härefter närmar sej avrundningen och då skall en massa lösa trådar fångas upp. I slutet kan kan det yttre verka vara detsamma men så är det inte inom huvudpersonen. Den som varit ute på äventyr har förändrats inombords. Denna dramaturgi är verkningsfullt när du vill göra en digital berättelse. Det behöver inte stridas mot drakar det kan räcka med att beskriva varför man misslyckas med att få en boll att röra sej på ett visst sätt. En utmaning. Jason Ohler talar mycket om denna berättelsens kärna i sin bok Digtal storytelling in the classroom. Men han har en annan kurva. Hans kurva ser mer ut som ett cirkustält men dramaturgins element är desamma. Väldigt enkelt kan man man få ner till det till en triangel. Högst upp är när allt vänder. Tre delar behövs för att göra en god berättelse menar Ohler; en utmaning, en vändning och en förändring. Denna formel för att skapa intresse och kanske till och med spänning stöter vi på i vissa reklamfilmer, du hittar dem i nästan alla ICA-reklamsnuttarna med Stig.