Vad är en berättelse?

Det är något vi återkommer till i våra samtal. Vad kännetecknar en berättelse? Det som är mellan den berättande och den som lyssnar. Det som blir något eget. Den är händelse- och handlingsburen. Den frågar efter betydelser. Vi behöver berättelserna för att göra världen begriplig och vi prövar att förstå den med hypoteser i berättelsens form. Här tänker jag på vandringssägnerna. Det nya måste man vänja sej vid och först förfasas vi. Ni kommer väl ihåg råttan i kinamaten, farmors lik som glöms på en parkeringsplats i Tyskland m fl. Läs annars Glitterspray och andra klintbergare av Bengt af Klintberg. För att synliggöra det fördolda tar vi till kontraster och bäddar in dem i teman. I västvärlden tycker vi om spännande berättelser som är linjära och målrelaterade. Men det finns även här många sökande och egna sätt att konstruera och gestalta tankar och idéer. Filmer av europeiska regissörer som grekiske Theodoros Angelopoulos, islänningen Peter Ronson och franske Erich Rohmer är drömska, filosofiska eller vill vila i det naturliga. Men att barn kan berätta utifrån haikuns sätt att ta del av världen eller att man på ett naturligt sätt delar upp sin berättelse i strofer som i jazzmusiken - det är ju fantastiskt. Att komponera berättelser helt spontant kanske ligger musikaliteten nära? Ja så här funderar jag dagen efter vårt givande samtal i DB II.