lördag 19 september 2009

Videocracy

Erik Gandini är själv berättare i sin film Videocracy. Hans röst, långsam och mjuk på lätt bruten engelska, samt den välvalda filmmusiken planterar sej i magen - tjoff. När allt blir mer och mer förvånande och motbjudande finns ändå den lugna rösten, som för oss in i vad som skulle kunna vara en låtsasvärld, men är långtifrån det. En effektfull kontrast.
Vårt behov av bekräftelse, hur långt kan det gå, för den enskilde och för maktpotentater? Om kändisskap spelar på våra drömmar om att bli bekräftade blir det inte en fadd smak i munnen efter ett tag? Då behövs självreflektion vilket är lätt att slippa genom att käka mer av samma sort. Bekräftelsebehov och människors drömmar är inget fult. Båda är viktiga delar från vår allra första början. Men det blir fult när behoven exploateras. Något vi kan göra något åt? Ja börja med att titta på Videocrazy och se tendenserna som såklart också finns i Sverige, vi lever ju i en global värld. Underhållning till döds, ett citat och en bok av Neil Postman, som än en gång passar som hand i handske.
Foto från filmen Videocrazy av Erik Gandini

Inga kommentarer: