Varje gång jag tittar på en film numera funderar jag på om det är en vem-vinner-film eller om det är en resa. Såg filmen Once och den tycker jag är en resa. Två människors utveckling efter att de av en tillfällighet har sprungit på varandra i Dublin.
Jag var i Ångermanland i mars. Där fick jag höra talas om att rena excesser hade härjat i landskapet 1675 kring påstådda häxkonster av (såklart) kvinnor. Vi hörde också talas om den medeltida och vackra Torsåkers kyrka där kvinnorna rannsakades. Det ena ledde till det andra. Hade vi nu sett kyrkan måste Häxberget, dit kvinnorna fick gå i sju km, också besökas. Från att på morgonen inte vetat något alls om att ens häxprocesser hade ägt rum i Torsåker till att stå på samma plats där de halshöggs och sedan brändes, ja det var definitivt en resa för mej. Sundstedt skriver att resan kan vara att få svar på en fråga och här är frågan uppenbar. Hur kunde detta hända? Min stillbildsfilm Häxberget är ingen Vem-vinner-film. Men man kan lägga in element i sin berättelse som skapar nyfikenhet under hand. Frågan är om man förstår min resa. Efteråt ville jag såklart ha med kyrkan. Det var kyrkoherden som intitierade att man aktivt skulle spåra upp alla häxor i pastoratet. Det var där dessa helvetiska tankar startade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar